Frustration!!

Stress, stress! Hade bokat in lunch med Vikings farmor och var just på väg att börja packa ihop oss. Allting ska såklart hända samtidigt. Jag var ute i god tid, men småbarnsmorsor kan aldrig vara ute i för god tid. Det borde jag ha lärt mig under året som gått. Det kvittar hur jävla många minuter jag har på mig, jag lyckas ändå nästan alltid bli något försenad eller åtminstone få stressa mig svettig när jag ska iväg någonstans. Så, här stod jag nu, redan svettig och gick igenom allting som skulle med. Napp, vattenflaska, snutte, blöjor, våtservetter, plånbok... Mobilen ringer. Det är E, och vi ska planera in eventuell bakdag för julgodis. Håller samtidigt på att låsa upp dörren för att kolla vädret och därmed avgöra hur mycket kläder jag behöver bylsa på lilleplutt samt mig själv. Viking börjar gorma så fort han ser mina nycklar och slutar inte förrän han nöjt får dem i sin hand. Jag fortsätter stöka runt i lägenheten och packa ner prylar, släcka lampor osv. Tillslut får vi avsluta samtalet eftersom jag börjar få riktigt bråttom nu och måste klä på overall, skor och halva garderoben. Svettas ordentligt, men Viking är snäll och samarbetar, för han har ju fått mina nycklar… Eller!? Var fan är nycklarna? Alla kläder på, mössor, vantar, väskan på axeln, mobilen i fickan och nycklarna är spårlöst försvunna. Alltså seriöst! Suck! Är redan försenad vi det här laget, men kan ju inte komma iväg utan nycklarna. Så jag börjar leta. Och leta. Och leta. Jag svär, jag svettas. Jag kryper runt som en tokig gammal kärring och kollar febrilt under, över, inuti, bakom, varenda förbannade grej i vardagsrummet. Viking sitter bara snällt och tittar på med stora ögon.
”Fan, Viking! Va fan!!” ”Var är nycklarna? VAR?? V A R är N Y C K L A R N A??” Jag tänker att om jag bokstaverar och pratar riktigt tydligt så kanske han förstår och kan peka eller vad som helst. Provar att visa honom en annan nyckel och hoppas att han ska ge en hint om var han gömt mina, men ungen rör inte en min. ”ÅÅÅÅÅH!!” Frustrationen stiger och jag orkar inte mer. Börjar leta efter extranycklar och hittar tack och lov Nilles bilnyckel. Check! Jag kan köra bil! Hittar sedan extranyckeln till vår balkongdörr (som numera är vår temporära entredörr). Check! Jag kan låsa lägenheten! Men vagnen är i källaren och dit kommer jag inte utan den tredje nyckeln som givetvis inte finns någonstans. Jag vågar inte ens kolla på klockan vid det här laget, det är ändå redan alldeles för sent. Har ingen aning om det finns parkering där jag ska luncha så vet inte hur långt jag ska behöva pulsa i snön, bärandes på Viking och med dålig rygg. Gör ett sista ryck och genomsveper hela lägenheten i 190. Inga nycklar. Åh, vilken känslostorm! Har inte gråtit över något såhär fånigt på väldigt länge, men det gick inte att hålla emot. Jag var så frustrerad och irriterad och för att inte tala om svettig. Hjärtat bankade nog lika många extraslag som det slår normalt under en hel vecka. Jag slängde iväg ett surt sms till farmordern och beklagade mig, sedan ringde jag Nille och kräkte av mig. Nu skulle jag säkert behöva gå sjukt långt också. Svettig. Frustrerad. Arg. Trött. Ledsen. Gråten behövde komma ut. Tur jag lättade på trycket lite.

När jag kom hem senare under eftermiddagen hittade jag nycklarna. Direkt! Bilnyckeln var inpetad mellan två köksluckor och hela nyckelknippan hängde utanför. Fullt synligt! Alltså… jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Bara stirrade på nycklarna, tog upp mobilen och knäppte en bild. Viking får aldrig leka med mina nycklar igen. Aldrig!

Ber om ursäkt för alla svordomar i detta inlägg men de behövde också få komma ut. Nu känns det lite bättre.